Min tjejvasa-upplevelse

Så, nu har jag piggnat till i huvudet och fått lite positiv energi i några dagar.

Så här och nu tänkte jag berätta om hur jag upplevde Tjejvasan 2013

 

På fredagkvällen den 22 februari kom vi upp till Mora, jag och Dennis.

Vi hyrde ett rum i en lägenhet hos en tjej som inte var hemma den helgen. Vi delade lägenhet med två norrländska medelålders kvinnor.

Toppenbra boende.

 Det blev att packa in grejerna och bege sig ner på byn, alltså Mora centrum tre km bort.

Där gick vi runt och kollade målområdet och letade efter ett matställe som hade bra uppladdningsmat.

Nåja, det var inte lätt men jag fick i alla fall i mig en lax och bakad potatis.

Så mycket mer än så hann vi inte med den kvällen, jag ville somna tidigt och vara utvilad till lördagen.

Kunde jag sova??!!! Icke sa nicke, det var tokvarmt under mitt täcke så jag låg bara och snurra några timmar, lagom nervös också förstås.

Klockan ringde vid sjutiden och det var en rejäl frukost med havregrynsgröt, juice, smörgås som intogs. Vi klädde oss och packade in i bilen.

Dennis skjutsade mig till Strandens skola där jag höll på att bli förbannad på mig själv, man skulle ha med sin "bussbiljett" och det hade inte jag men det gick bra att uppge sitt namn och startnr.

Hoppade på bussen 8.25 och satt i min egen lilla värld och käkade nötter och funderade på vad jag hade gett mig in på, känslorna blandades av förväntan, förhoppning, rädsla och en gnutta självkänsla.

Jag kände mig jätteensam på bussen, hade ingen kompis med mig och jag är inte den som börjar prata med vem som helst.

 

Vid ca 9,00 var jag framme vid startplatsen.

Klev av och tog mina skidor ur lastutrymmet och började gå mot startfållorna, trodde inte mina ögon.

Vilken anläggning, vilket jobb folk gör med detta.

Där stod 4-5 DHL lastbilar som vi skulle slänga på säcken med överdragskläder samt ryggsäcken med ombyteskläder.

Rader med små blåa hus där man kunde göra sina behov, värme-rum och tält med gratis drycker, nötter och annat gott.

 

Gick direkt och lämnade mina skidor och där träffade jag Malin från Stockholm som också skulle åka för första gången. Vet inte vad som hände med min talar-ogärna -med-främlingar-spärr men vi babblade i ett från att vi sågs tills starten gick. =)

 

Det var en härlig känsla när startskottet small av och folk stod och tjoade åt oss som åkte.

Solen sken och jag åkte på i min egen takt, jag njöt av skidåkningen och av hela situationen.

 

När knappt en mil hade passerat så fick jag någon slags energitopp, jag stakade på för fullt och kände att kroppen orkade med. Körde om många åkare och fick ofta ropa UR SPÅR!!

Det flöt på fantastiskt, fina nedförsbackar med bra fart i, väldigt ofta var spåren dåliga och vingliga, för att inte tala om bakhalt, men det var helt okej spår tyckte jag.

Strax efter Hökberg, alltså med ca 1,8 mil kvar tappade jag kontrollen i en nerförsbacke där jag hade hög fart under skidorna.

Det tog bara någon sekund så låg jag på backen och hade tagit emot mig med vänster hand. Tummen hade fått sig en smäll kände jag, jag tog av mig skidorna och gick ner för den långa backen, vilket nog ett par minuter. Stannade och pratade med en sjukvårdare som klämde och kände, hon kände inget ben som stack ut. Vi pratade lite om hur det kändes. Då kom tårarna krypandes när hon frågade om jag kunde be någon komma och hämta mig med bil.

Nej tänkte jag, jag klarar detta, om det inte är brutet så är det ingen fara.

Tog på mig skidor och stavar, torkade tårarna och stakade vidare.

Det kändes helt ok i tummen, det gick att köra på med tempo ändå.

Blev otroligt taggad när folk på sidorna skrek: "kom igen 7510, staka på!!"

 

Det gick väldigt bra tyckte jag, med tanke på det jag just råkat ut för och att en viss rädsla nu hade byggt bo i min kropp.

När det var 5 km kvar kändes det som att jag nästan var i mål, mer och mer folk samlades längs spåret.

Nu jäklar, jag SKA i mål innan tre timmar har gått tänkte jag när jag såg klockan.

Delar av min familj stod ca 100 meter innan mål men dem hann jag inte se, det var enormt mycket folk.

 

13.07 gled jag över mållinjen med händerna i luften och ett stort leende.

YES!!! Jag klarade det, med bruten tumme och på tiden 2.52

Obeskrivlig känsla!!

Träffade Dennis, Liam, Pappa, svärfar och svärmor efter mål där jag fick en grön fin krans runt halsen och en medalj

=)

Dags för inlämning av chip, kontroll på tummen hos läkaren vid mål och sedan busstransfer till Prästholmens IP för dusch.

Där var hela idrottshallen ett stort omklädningsrum för damer. Svettiga tjejer, massagebänkar, klädhögar och bara rumpor.

Duschen efteråt var den näst ljuvligaste någonsin
 (den mest ljuvligaste var när jag kört endurotävlingen Gotland Grand National)

=)

Sedan fick jag återförenas med min hejarklack och det bar av hemåt och ett matstopp efter vägen.

 

Dagen efter blev det besök på akuten som resulterade i en gipsad tumme/arm som jag på onsdag haft i 25 dagar, hoppas på att ta bort det då.

 

Detta lopp var verkligen värt sina hundralappar och den onda tummen.

I morgon "hänger jag på låset" till anmälan för nästa års tjejvasa

 

Det var min syn på saken

Hej hopp!!