Dagen har varit så skön, Liam fick välja att vara på dagis eller vara hemma.
Elin kom på besök med sina fina tjejer.
Liam väntade ända från frukosten tills runt halv tvåtiden. "Kaaan dooom iiiinteee kooomma snaaaart"
Men när tjejerna väl var här blev han lite stum. Men på slutet lektes det för fullt =)
Det var jättekul att ni var här och hälsade på idag, Elin ♥
Vid kvällsmaten blev det cirkus kan man säga. Vi har så länge kämpat med Liams "springa-ifrån-bordet-trams" så jag och Dennis är ganska trötta på det vid det här laget.
Efter en massa diskussioner och en resa in på sitt rum fick vi äntligen ett lugn vid matbordet.
Men när sedan Liam började tramsa igen så tog jag med honom ut i hallen, stängde dörrn om oss och satte oss och pratade, grät, pratade, grät. Han torkade mina tårar och jag hans.
Efter en halvtimme ungefär kunde vi komma överens.
Det går inte att sticka under stolen med att det är en berg-och-dal-bana med att ha en snart 4-åring.
När sedan Dennis tog hand om tandborstningen så helt plötsligt bet Liam Dennis i låret så det började blöda.
Det här är helt oacceptabelt och jättejobbigt. Lägg därtill att vi också under snart ett års tid haft jobbigt med hans toabesök...han hinner inte när det gäller nr 1
Men snart ska vi få träffa en läkare, om det än bara är så att få bekräftat att han är en helt normal snart 4-åring som inte har tid att gå på toa.
Känner att det får ta slut någongång, detta tär på oss....
Jag är öppen för alternativa metoder om man säger så....typ healing eller akupunktur eller vad fan som helst.
Nu sover iallafall våra två ♥ och snart ska jag också göra detsamma.
Hoppas på en bra dag imorgon och att något fastnade av vårat "hall-möte" ikväll.
Kände bara att jag ville få ur mig det....
2 kommentarer:
Jag blir impad över hur du hanterar trotsen! Jag tappar besinningen jättelätt, hinner inte prata m theo innan tårarna sprutar... Usch! Hoppas det går över snart, för man orkar inte hur mycket som helst... :)
Men stackare, det där låter jättejobbigt.
Men gissar att allt är fullt normalt, det är de här trotsigheterna som tar de små liven vidare, det är väl deras sätt att testa vad som går och inte går.
Men föräldrarnas tålamod räcker ju inte riktigt till:-(
Konstigt att de man älskar mest är de man är mest arga på.
Kram till dig
Skicka en kommentar