Trotsperiod

Hej på er!

Just för tillfället har vi en otroligt trotsig 2 åring här hemma som vi försöker vara konsekventa med.

Det är inte alltid helt lätt.

Det är nog mest jag som är ängslig för situationen.

Jag har inte samma ork längre och gravidhormonerna pluppar runt i kroppen på mig och jag är glad ena stunden och ledsen andra stunden.

Lägg därtill en viktuppgång på 7 kilo där ingenting i klädväg passar, fullt ös på jobbet mellan 7-16, halsbrännan och huvudvärken jobbar i skift.

Nåväl "ja är inte bitter" =)

Det kommer gå över men just nu är det ganska jobbigt

men när jag fick läsa den här informationen som jag hittade på en sida så blev jag lite lugnare.

Vi har en HELT normal 2 åring, texten nedan skulle kunna vara som skriven ur liams liv just nu

 

2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det "snälla" barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.
Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring.
"Kan själv" brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig - vilket man ju inte alltid har som förälder.
2-3-åringen kan vara självsäker och kaxig, men behöver också få vara liten och behövande. Humöret kan svänga snabbt. Sömnstörningar är vanliga. Barnet behöver ofta sova i föräldrarnas sängar igen.
Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust.
Kring 3 år brukar barnet gå in i en lugnare period, bli mindre provocerande, mindre trotsande.


Tröst för föräldrar till jobbiga 2-3-åringar

• Att barnet blir avigt och trotsigt är helt normalt och nödvändigt för utvecklingen.
  
• Det är också helt normalt att man som förälder ibland (eller ofta!) känner sig misslyckad, inte vet hur man ska vara mot barnet eller att man får dåligt samvete för att man blir arg eller är inkonsekvent.
  
• Det är inte farligt att bli arg och visa det. Det hämmar inte barnet. Barnet behöver motstånd för att utvecklas. Vi kan och behöver inte vara konsekventa under den här perioden.
  
• Det kan vara skönt att prata med andra föräldrar eller kanske med sjuksköterskan på BVC. Ett eller flera samtal med en barnpsykolog kan vara till hjälp.

Det är väl bara att vänta ut tills han lugnar ner sig, var sak har sin tid

Kram ♥