Ni mammor där ute....
Känner ni aldrig att orken tar slut, att ni går på sparlåga?
Just idag har jag en sådan dag.
Har varit hemma med L i två dagar nu för att han är sjuk, även imorgon är vi hemma.
Han har haft feber i måndagskväll och igår en liten sväng. Han är kass i magen så jag tror att det är de två kindtänderna som spökar (om det 2-åringar nu kan reagera så när tänder kommer)
Annars vet jag ej vad det är.
Nåväl han är rätt pigg i övrigt och hela tiden ska han testa mitt tålamod. Säkert fem gånger idag har jag fått tagit i när jag sagt åt honom, å då menar jag tagit i.
Höjt rösten och lyft bort honom från platsen där vi sitter.
Jag har varit stenhård mot honom.
Till råga på allt så skrattar han mig RAKT i ansiktet när jag tillrättavisar honom.
Då har han börjat gråta och tittat på mig med sina ledsna, förtvivlade ögon.
Men jag har inte gett vika, trots att mitt hjärta skriker.
Jag blir så frustrerad och ledsen.
Det sista jag vill är att min egen son ska avsky mig.
Utöver mina ca fem utbrott så har jag väl tjatat på honom sissådär femtielva gånger till om saker som han håller på med.
Ingenting känns bra, jo det som känns bra är att jag och D gör lika, alltså tar bort honom från där vi är och förklarar vad vi tycker så får han lugna ner sig, rätt eller fel?? Inte vet jag.....
Usch, hur ska man orka fightas hela dagarna när man är så trött själv och inte känner sig helt i form???
När jag sätter mig vid teven halv åtta så är det som att pysa ur en ballong.
Hoppas detta med L ger med sig snart, vet att det inte är någon dans på rosor att ha småbarn, det går ju upp och ner....
Var bara tvungen att skriva av mig, nu kom känslorna ut med tårarna och det känns bättre.
Ny positiv energi tills imorgon.
♥ Älskade unge ♥
Kram
3 kommentarer:
Vet du, tror alla med småbarn känner likadant. Här hemma är det ofta trots just nu. Med en treåring och en 7 åring. Dock olika trots..den mindre gör som din...skrattar typ åt en å den större ja han börjar ju bli stor å säga i¨från. Men det gäller väl att inte ge sig...funkar till slut även om man själv mår skit i hjärtat. Men dem tar nog ingen skada så länge man förklarar varför.
Har länge kämpat med att lilleman ska hänga upp sin jacka å han har vägrat. Men till slut så stod han på sin pall å säger högt, titta nu hänger jag upp min jacka. Själv stolt å glad å jag blev lika glad jag =)
Precis som Anna skriver så tror jag alla små barnsföräldrar känner så ibland. De känns jobbgit att behöva höja rösten men vad gör man. Man måste ju visa att de är mamma och pappa som bestämmer. De är otroliga på att testa en och så envisa att man ibland inte kan tro att de är sant. Jag hoppas ni snart mår bättre allihop.
ja säger som ja säger till syrran min....Sluta tjata på kidsen *säger jag ju för jag hör hur jag själv lät på min son då ja hör syrran på sina kids*
alla mammor blir trötta, men det råd ja kan ge är ändå - Tjata inte mer än vad som är ABSOLUT nödvändigt ... kram mia
Skicka en kommentar