Måste bara berätta....

Är det ödet som styr oss eller kan det vara ren tur? Det funderar vi på nu. :)
Så här började det....
Förra fredagen ringde D hem till mig när vi satt och åt lite mellis. Han hade slutat för dagen och berättade att det dröjer innan han kommer hem för cykeln hans hade blivit stulen. Snopet....ja, MEN han hade inte låst den. Jag blev lite irriterad men erbjöd mig iallafall att hämta honom. Några veckor tidigare hade han i present fått nya fina däck till cykeln dessutom.
Nåväl...vi kom hem och han gjorde en polisanmälan. Sen var det bara att glömma den cykeln.
I helgen har vi pratat fram och tillbaka hur vi ska lösa det här med cykling hit och dit och hämtning och lämning av L till förskolan. Kom fram till att en av oss får ta bilen.
Så var det med det....Idag bestämde vi oss att ta en promenad till affären för att handla. När vi kommer ut säger D till mig: "Kan vi inte gå igenom NN-området, bara kolla lite om cykeln kanske hamnat där?" (ett område med INTE fullt så trevliga människor)
Jag frågade då om det var nån idé...vi kommer ju aldrig hitta cykeln, nån har ju säkert kastat den i ån.
Men vi gick iallafall en bit in på området bland hyreshusen.
Jag "guidade" D där omkring eftersom jag jobbat på en förskola på området. Så jag känner igen mig ganska bra där.
Jag sa till D: "Nu ska jag visa dig de västa husen". Så vi gick förbi några huslängor.
Det fanns inte så mycket cyklar överhuvudtaget tyvärr. Desto mer högljudda barn som ville få uppmärksamhet.
Vi kom till en korsning och jag frågade D vilken väg vi ska ta..."Höger eller vänster?"
"Vi går väl höger då" sa D, sagt och gjort...
Sen hann vi gå några meter och D säger: "Meeen, det dääär ser ju ut som min cykel"
Vi gick lite sakta och oskyldigt förbi och sneglade på cykeln (för det stog ett gäng på 20 pers en bit bort)
Bingo!!!!!....Det var ju D´s cykel som stog där....med punktering.
Vilket lyckorus bara för en  gammal cykel....
Vi halv sprang nästan hem för att ringa polisen och tala om att vi hittat den och kanske få hjälp med att få hem den.
Det hade de inte tid med så D och hans pappa fick ta bilen ner och smussla hem den...på väg ut från det kulturella området så kommer en liten pojke farandes på en damtralla storlek jättestor, pekar på sig själv och säger nåt i stil med: "tar ni min cykel?"
D´s pappa pekar då på sig själv och säger:"MIN cykel"
Sen drog de därifrån. :)

Det var det....vi funderar fortfarande om det är ödet som bestämmer vilket håll vi ska gå?
Vi hade lika gärna tagit vänster och aldrig hittat hans kära cykel.
Vad tror ni?? Är det kanske bara tur?
Jaja....jag tyckte att det var lite kul iallafall....speciellt när vi skojat så mycket om att det är bara åka ner till NN-området så står den säkert där.